mallansmemoarer

Min vän Emmy är en speciell tjej på många sätt men fick ett sms vid halv åtta om att hon ville ringa idag. Morgonpigg tjej tänkte jag, hon hade inte gått och lagt sig sa hon. Älskart' hon gör lite vad hon känner för. Måste umgås lite med Emmy snart.

Carried away är ett uttryck som passar mig rätt bra när jag blir exalterad över något, som den Italien resan vi nu planerar. Ska spendera natten med lagprisflyg.se för att hitta den ultimata flygresan. So far so good, jag kollar ju bara flyg. Men sen börjar jag drömma om hur jag och min nya långkjol som kom på posten för någon dag sedan ska inta Italien. Jag är rätt bra på att gå händelserna i förväg, eller att drömma. Men jag och min långkjol ska till Italien och med mig åker ett par fina vänner, ni väger tyngre än kjolen men ni förstår poängen va?

Snart ett år sedan ett gäng mer eller mindre främlingar satte sig på ett plan och flög till Rom. Snart ett år sedan jag skrek "Jag bor med Linnéa" fast att jag inte kände henne. Snart ett år sedan jag kom in på hotellrummet, slängde upp fönstret, hängde mig ut och skrek ner mot gatan "Ciao Roma!".

Rom var minnen för livet och vänner för livet. Träffade några av dessa vänner igår och bestämde att vi ska göra en likadan resa runt samma datum. En tripp till Rom igen, då får jag lite försmak inför vad som väntar till våren också.

Älskar bilden, älskar kvällen, hatar personen som kastade sig in i bilden

Går från klarhet till klarhet i dessa dagar, konstaterar att det finns olika typer av spontantitet (so to speak). Jag ligger på en lagom nivå när det gäller det just nu, efter mina mått. Kan även konstatera att jag idag efter mycket tillbringad tid med Therese kommit fram till ett helt nytt ledord för mitt liv. "Orka med andra som andra orkar med dig", vi säger så och så sympatiserar jag lite med den busschaufför som en natt inte orkade med mig.

Är helt lyrisk efter den här dagen och allt jag hunnit med. Började med att jag skaffade linser vilket var världens befrielse (även om min mamma inte förstår hur skönt det är utan bara är rädd för att peta i ögon). Med en helt ny syn på världen mötte jag sedan upp Pontus för flera timmars prat som avslutades med en springtur i regnet. Det avlöstes med en bussresa och en pratstund med en gammal vän för att sedan avsluta dagen med en romenad och cykeltur med en ännu äldre vän, Therese.

Är det ett bekräftelsebehov jag har när jag måste skriva ner om hela min dag? Eller så är jag fortfarande pågång och speedad. Nu ska jag ta djupa andetag och somna, morgondagen ska fortsätta i samma takt som denna.

Lite mer än bara ett Sabo smycke, lite mer än bara en berlock på ett armband runt min handled.

Jag har packat ner delar av mitt liv i lådor, andra delar har jag slängt i svarta soppsäckar. Inte för att jag flyger ur boet eller ska försvinna utan för att jag måste börja någonstans, börja om på något nytt. Försöka få någon struktur på tillvaron när jag inte har några direkta rutiner längre förutom mina oregelbundna jobbtider. Men man har tid för så mycket mer nu som man inte hade förut, som att städa upp i sitt liv. Det är vad jag gör.

Vet ni vad jag gör nu ikväll? Valet står mellan att ta på mig ett par klackar eller ett par bekväma skor för sen ska jag gå ut och äta med mamma. Sen ska vi strosa runt till tonerna av min favvo, ni vet han den där Linnros. Under middagen kan vi planera min framtid över några glas vin. Det blir bra.

Cyklar, jobbar, firar födelsedagar, klipper av mig håret, planerar afterworks, bränner pengar, promenerar, skrattar, gråter, ser på Sopranos, leker med en ny kamera, träffar fina vänner, tänker, drömmer  skriver, sover, tränar. Jag håller mig sysselsatt med det som faller mig in och det som räknas som måsten.

När jag inte är rädd för inbillade vildsvin på min morgonpromenad och springer i några kilometer istället för att gå så är min hjärna ockuperat av annat; då försöker jag springa ifrån andra saker. Men äsch, här är jag. Ni vet vart ni har mig